åäö.
Nu när man varit och rest världen runt och mött människor från alla tänkbara hörn, så har man ju en liten bättre bild av vad folk känner till om lilla Sverige. Toppen var väl som man befarat; Abba, Volvo, ikea, blondiner. Oj, oj vad du kan tänker man för sig själv när listan räknas upp, sen hoppas man till; Sa du Vasa?
Nej, det är inte vår gamle kung de känner till, utan knäckebrödet som tycks ha spridit sin hårdhet till de mest avlägsna platser. Så när Vasa kommer på tal brukar jag roa mig med att berätta lite mer om gamle kungen vår, vad han hittade på, skeppet Vasa samt Vasa-loppet förstås.
Men sen idag så slog det mig att det var ju en sak jag utelämnade, helt glömde bort. Jag sa aldrig att jag en gång i tiden brukade kallas för Gustav Vasa. Det var under idrottstimmarna på högstadiet det smeknamnet kom till. Kan ha varit mina skidor, som säkerligen kan ha ägts av Vasa själv. Mycket var nog också kläderna jag bar, eller sättet jag tog i och gav allt för fosterlandet.
Kanske trodde jag att den lille Vasan i mig aldrig igen skulle ge sig ut i skogen för en springtur?
Ursh, vem var jag? Vasa är tillbaka, förhoppningsvis för att stanna.
Att springa är till och med kul, jag har ännu inte drabbats av någon hjärtinfarkt. Underligt
Nu är det syskonfest!
